Slussen Miraflore

Biltur till El Valle de Anton

220423

(Marie)

I väntan på volvotekniker hyrde vi bil veckan före påsk. Vi ville ta chansen och se lite av Panamas inland. Vi hade fått tipset att besöka valle de Anton. En liten stad som ligger i en utslocknad vulkan. Vi noterade under färden att den del av Panama som vätter mot Stilla havet är mer välmående. här passerade vi jordbruk och stora haziendor. Första natten bodde vi på ett litet hotell, Manglar lodge, vid staden San Carlos. Ett charmigt ställe, fint rum och vacker trädgårde alldeles nära den långa stranden som tycks vara ett paradis för surfare. Nästa dag fortsatte vi upp i bergen. Här var det svalare och här växte även tallar. Befolkningen tycktes härstamma från indianer och spanjorer. Valle de Anton var mycket välskött och låg vackert på bergsidan. Vi bodde på ett ställe som hette Golden frog inn, uppkallat efter den gula och svarta grodan finns i denna dal. Detta hotel låg fantastiskt vackert med en underbar trädgård och mycket trevlig personal. Vi bestämde oss för att stanna ytterligare en natt men fick då byta hotell. Detta hotell, Campestre var också fint men inte lika charmigt. Det här blev ett härligt avbrott i vår "vardag" här. Sista veckorna har det varit mycket, varmt och fuktigt med svaga vindar om ens några. På påskaftonen saknade vi sillen men lyckades få till en Janson och nog fick vi en liten snaps till också.

Onsdagen 20/4 kom så volvoteknikern. Han fann att vår turbo var trasig och att vi behövde köpa och installera en ny. Detta var vad vi hade misstänkt och i övrigt var allt som det skulle. Även om det är kostsamt känns det skönt att detta inte är kompliserat att fixa och nu kommer hon vara redo för nya äventyr i januari. På måndag  25/4 ska vi lyfta Cavatina. Vi ska byta Cutlasslager, göra ren botte och bilgen.

Vi träffar många fina och härliga människor. Vissa blir vänner för livet, vissa möter vi för att aldrig se mer. Vi försöker att hjälpa varandra efter bästa förmåga. Eftersom många som kommer hit till Shelter bay skall gå igenom kanalen är det många som behöver hjälp med att hantera linorna vid slussningen, linehandling. Till varje båt krävs 4 linehandler. Både jag och Anders har ställt upp och gjort detta tidigare. I veckan hjälpte jag en svensk småbarnsfamilj med detta. Kanalfärden och slussningen är som tidigare ett äventyr i sig. Tyvärr var båten i mycket dåligt skick och speciellt mannen i familjen hade dålig attityd och tycktes ej ha klart för sig att vi ställde upp gratis för att vara bussiga. Ja, jag blir nog lite mer noggrann innan jag ställer upp igen. När det blir vår tur att slussa vet jag att bättre ta hand om dom som hjälper oss igenom kanalen.

Tiden går fort och nu är det bara en månad till dess vi måste åka hem. Vi har ett nybyggt hus som väntar på oss och det känns roligt att tänka på allt fint vi ska göra med det

Vi seglar till Guna Yala

220404

Marie

Så kom Fredrik Billmark för att segla med oss till St Blas eller som Kuna indianerna själva kallar sitt "örike" Guna Yala. Detta område ligger på gränsen mot Colombia. Detta område som är ett naturreservat styrs autonomt av kunaindianerna. De är korta, endast pygmeer är kortare. Det är ett av världens få matriarkat. De "får" endast gifta sig inom stammen. Detta har resulterat i att det finns många albinos här. 
Det var en härlig känsla att äntligen få släppa loss tamparna. Första natten ankrade vi i viken utanför marinan för att nästkommande dag segla 26 sjömil till Linton bay. Nordostlig vind mellan 7 - 10 m/s, vågor ca 2 - 3 m höga. En tuff start med kryss. Vi hade sjösjukeplåster så vi klarade oss ganska bra. Visst tyckte vi lite synd om Fredrik att börja seglingen på detta sätt. Det är som vanligt en skön känsla när ankaret är lagt och man ligger tryggt. Vi fortsatte till ön Chichime som ligger bakom ett långt rev. Här stannade vi 2 dygn. En vacker liten ö med vit strand och många palmer. Kvinnorna bland kunaindianerna är duktiga på att sy s k molas. En slags tygapplikationer med vackra mönster och färger som man kan göra t ex en tavla eller kudde av. Genast när vi kom till Chichime kom det ett par kunaindianer till oss för sälja dessa till oss. Givetvis gjorde vi det. Det är fantastiskt vackert i Guna Yala, som ett vykort. Vi seglade efter några dagar vidare till annat området med ett över milen långt rev med öar bakom, cayos Hollandes. Vackra palmöar med kritvita stränder och klart, turkosblått vatten. Här hade vi några rofyllda dagar innan vi började seglatsen tillbaka till Shelter Bay Marina. Det var dags för Fredrik att efter 14 dagar flyga hem till Sverige. Vi fick dagar med härlig segling  Guna Yala. Det blir inte några höga vågor när man seglar bakom reven så det blir bra fart även vid måttliga vindar. Ovanan vid att navigera bland korallrev gjorde att vi tyckte det var lite besvärligt att hitta bra ankringsplatser. Det finns inte mycket att göra förutom att bada, ta jollen in till ön och gå en runda. Anders och jag blev lite rastlösa efter att ha tittat oss mätta.
 Är vi kom åter till Shelter Bay visade det sig att våra vänner på s/y Joker, Leif och Kicki ännu inte gått igenom kanalen.Vi fick en sista trevlig kväll tillsammans och kunde vinka av dem när de lämnade marinan.

Vi upptäckte under vår seglatsatt motorn går alldeles fint men inte vill göra mer än ca 1800 varv vid belastning. Nu när vi är tillbaka i Shelter Bay ska vi försöka få klarhet i vad detta kan bero på. Som vanligt vet vi inte hur lång tid det kan ta.  Går det fort hinner vi segla i Bocas del toro innan det är dags att resa hem.

Varmt i Shelter Bay

220313

(Marie)

Det är lite knepigt med att få in text här på vår hemsida. Med mycken envishet och övning i tålamod försöker jag nu för tredje gången publicera lite nyheter från oss här i Panama. Vi mår bra men nog tycker vi att det är snudd på lite väl varmt. Även om mycket av dagarna ägnas åt att fixa med Cavatina så har vi gjort lite utflykter samt roat oss med vänner här i marinan. Den 8/3 åkte vi till Panama City för att träffa Ingeborg och Tor på Zappa. Ett kärt återseende. Vi hade hoppats på att kunna besöka dom i deras hem i Norge men det satte Corona stopp för. Vi har också besökt Fort Lorentzo som ligger vid floden Rio Chagres mynning och ingår i vårt världsarv. Det byggdes ursprungligen 1595 och har sedan under århundrandena  förstörts tre gånger av pirater. En av dessa den ökände captain Morgan. Numera kanske mer känd för sin rom. Mycket intressant besök som vi gjorde tillsammans med våra vänner Austin och Helen på Luna Crest. En del fix återstår men vi tror oss ha det mesta under kontroll. Vi inväntar nu nu Fredrik Billmark från Sverige. Han skulle ha seglat med oss redan 2020 så nu gör vi nytt försök. det blir nu inte Franska Polynesien men väl Bocas del toro. Vi träffar gamla och får nya vänner. vi   funderar och diskuterar båtar och seglingsplaner. en ny fängslande och spännande plan är att i januari -23 segla till Franska Polynesien därifrån fortsätt mot Hawaii. Sedan segla vidare mot Alaska. Segla söderut mot Brittish Columbia, västra USA, Mexico och sedan tillbaka till Panama. Spännande tycker vi. Tänk så många fantastiska alternativa seglingsområden det finns. Det kan bli svårt att välja.

Åter på Cavatina

Shelter Bay Marina 220301

(Marie)

Nu är vi sedan 24/2 tillbaka i Panama och Cavatina. Resan hit är lång men nu har vi gjort den några gånger och tycker det går hyggligt bra. Det var busväder i Sverige när vi for så kontrasten var påtaglig när vi landade i 32 graders värme. Cavataina har klarat tiden sedan vi lämnade henne i juli förra året väl. Vi har nu fixat med Cavatina sedan vi kom hit. Motorn startar och går som en klocka liksom generatorn. Inga problem med diesel. Frysen vill inte fungera men kylen är som den ska. Vi städar och plockar så mycket som vi orkar men vi hittar på en hel del kul också. Givetvis har vi gått en runda i regnskogen och tittat på vrålapor, sengångare, papegojor och fantastiska växter. Jag inser hur våra krukväxter egentligen borde se ut. Min födelsedag firades med båtgrannar. Skumpa och middag på restaurangen i trevligt sällskap bidrog till att jag ser fram emot kommande år med tillförsikt.
Rysslands invasion av Ukraina har upprört oss och även invånarna här i Panama är förfärade. Detta hade vi inte kunnat föreställa oss i vår värsta mardröm. Känns bra att läsa att Sverige ställer upp för Ukraina, även om det innebär ökad risk för vårt land. 

Vi har karnevalhelgdag idag. Inte något som vi märkt så mycket av. Rudy och John hjälper oss med att putsa Cavatina på utsidan. De är så noggranna och gör ett så fint jobb. Värmen gör det svårt att orka arbeta så som de kan.  Anders ska installera nya batterier. Utombordaren är nu också servad. Vi behöver också översyn av vårt hydraliska system. Ja, sakta men säkert kommer vi i ordning och ser fram emot att segla härifrån. Målet blir Bocas del Toro i Panamas nordvästra del. 

Det går framåt.

Nu har vi varit här i 4 veckor. Det är mycket varmt och fuktigt. Det åskar och blixtrar och ibland magnifika skyfall, men däremellan lyser solen. Vi förstår att vädret här inte skiljt sig så hemskt mycket från hemma i Sverige. Vi får se om det håller i sig en tid till. Vore skoj med lite skapligt väder när vi är hemma igen. Vi har nu bokat flyg härifrån den 24/7 och landar i Sverige på kvällen den 25/7 förutsatt att allt går som planerat. Cavatina glänser som den pärla hon är men vi kan inte riktigt ta åt oss all ära för det jobbet. Vi har haft hjälp av ett par som bor här i marinan, Rudi och John från Jamaica. De har jobbat hårt i 4 dagar med att tvätta, putsa rostfritt, polisha skrov och överbyggnad. Så noggranna att vi inte riktigt tror vi klarat av att göra detta själva i denna värme. Vi har i och för sig inte varit sysslolösa. Vi har testat allt som behöver testas, städat i stuvar och slängt det som inte kan användas längre. Det känns riktigt skönt att ha gjort detta och nu kommer hon att vara redo för avfärd när vi återkommer nästa år. Idag har vi testat vår watermaker. Den fungerade utan problem så nu är det bara att konservera den igen. Vi behöver byta tre batterier som bestämt sig för att nu fick det vara nog. Inte så lätt att hitta batterier i det format vi behöver här men Anders har lyckats hitta en leverantör i Miami så det ordnar sig det med. Vi känner oss riktigt glada och optimistiska så vi har satt en flaska bubbel i kylen för att fira.

Nya planer

En dryg vecka har passerat här i Shelter Bay. Tiden går fort här också. Vi är så glada och tacksamma att vi fann Cavatina i så fint skick när vi återkom hit. Det var ett bra drag att utöver marinans personal också ha hjälp av Spencer för att titta till henne. Vi har under veckan städat, tvättat (tvättmaskinen fungerar) och gått igenom stuvar, testat motor, generator, kyl, frys och luftkonditionering. I måndags tog vi upp Cavatina för att hon ska få ny bottenfärg. Det blev röd denna gång😉. Jotun Seaforce active. Vi får hoppas det blir bra. Under tiden som det görs bor vi på hotellet. Det är varmt här och fuktigt. Vi inser att bo på Cavatina utan AC och fläktar blir för tufft för oss. Vår dammsugare la av redan för ett år sedan. Idag åkte vi till Colon och köpte en ny. Vi hoppas den håller längre än den förra.

Vi fick ett långt brev idag från WARC, Andrew Bishop där han lät meddela att WARC 22/23 är inställt. Detta beroende på att öarna längs seglingsrutten över Stilla havet,  förutom Galapagos, är stängda.Någon förbättring är nog inte i sikte enligt WARC. Vi fick välja mellan att flytta fram vår seglats till 23/24 eller få tillbaka en del av våra pengar. Vi har nu beslutat oss för det senare. Vi planerar nu att istället segla tillbaka till Västindien i februari 2022. Tanken är då att segla via St Blas, Cayman island, Kuba, Jamaica, Virgin islands. Sedan finns kanske WARC 23/24? Hur det blir, får vi besluta då beroende på hur det ser ut. Kanske stannar vi en säsong i Karibien eller så seglar vi tillbaka till Europa via Azorerna. Besvikelsen var stor när vi inte kom vidare för ett år sedan. Nu är vi förstås ledsna över att vi inte kommer vidare men det kunde varit värre. Det finns så mycket att uppleva och se på denna "ändrade rutt" och tänker glädja oss det istället för att hänga läpp över det som inte blev.

Tillbaka i Panama, Shelter Bay Marina

Efter att ha sålt vårt torp Matsboda, flyttat till lägenhet i Vingåker, börjat bygga oss ett nytt hus och blivit vaccinerade mot Covid har vi äntligen kunnat resa till Cavatina i Shelter Bay Marina, Panama. Torsdagen 17/8 tog vi tåget till Arlanda för att hinna med att ta PCR-test. Detta var nödvändigt att kunna visa negativt för att komma in i Panama. Det fick inte vara äldre än 48 timmar vid ankomsten och resan skulle ta 20 timmar. Det visade sig finnas många olika företag som erbjöd denna tjänst på Arlanda. Vi hoppas verkligen att det test vi tog var korrekt. Negativt var det i alla fall. Klockan 09.00 på fredagsmorgonen lämnade vi Sverige. Men när blir det någonsin som man tänkt, trott och hoppats. I Frankfurt skulle vi byta flyg som då skulle flyga till Punta Cana, Dominikanska republiken. Där ville de inte släppa ombord oss. För först måste visa upp en QR-kod. Detta hade förstås undgått oss, men det skulle lätt fixas via en web-sida som vi fick anvisad. Ja, nu var det ju inte så lätt och fixa det, och lätt stressade blev vi. Då annonserade flygbolaget att planet blivit 2 timmar försenat. Tur för oss för nu med hjälp av lite "ljug" fixade vi koden och fick flyga med. Resultatet av förseningen blev att vi missade anslutningsflyget i Punta Cana till Panama,  men flygbolaget (Condor) ordnad ett rum på Sheraton, bjöd på trerätters middag och vi kunde sedan fortsätta nästa dag till Panama. Så nu är vi här. Inte den bästa tiden på året, då det är regnperiod här. Det är varmt och det regnar. Mest på nätterna tycks det som. Vi har också upplevt enorma åskoväder. Fascinerande! Och lite läskigt. Cavatina har klarat dessa 15 månader alldeles över förväntan. Torr och fin inne. Inget mögel och inga nyinflyttade, ovälkomna hyresgäster.  Vi jobbar med att komma i ordning. Testar så att allt fungerar, vilket det hittintills gör. Nu arbetar vi inte bara. Det är ju semester också. Lite bad i poolen och en liten god drink på eftermiddagen har vi också hunnit med.

Väntans tider

Nu har vi varit hemmai 1 år och 1 månad. Väntat på att pandemin skall bedarra. Väntat på att bli vaccinerade. Väntat på att få åka tillbaka till Cavatina i Shelter Bay marina, Panama. Mycket har ändå hänt under detta år och många planer har diskuterats och förkastats och en del har vi kunnat genomföra. Under året beslutade vi att sälja vårt torp, Matsboda som vi bott i detta år. Det var inte tänkt att vi skulle bo här så permanent och nu bjöd sig tillfället att bygga oss ett nytt hus vid Hjälmaren. Vi tänker att när vi ändå går här och "skrotar" passar vi på att planera för ett mer passande boende för framtiden. Torpet är sålt och vi flyttar ut det i juni månad. Tyvärr är inte vårt nya hus klart utan vi får under tiden flytta till en lägenhet. Eftersom jag hela tiden arbetat och dessutom arbetar med äldre så blev jag vaccinerad i januari och nu har även Anders fått sin första spruta. Detta gör att vi nu planerar att resa till Panamna och titta till Cavatina i juli månad. Detta år  har ju inte varit helt utan oro kring hur det är med vår båt. Vi har betalt såväl marinan som ytterligare en man, Spencer, för att titta till henne. Förhoppningsvis är allt som det ska men vi vill ändå dit för att själva kunna ge henne lite extra omvårdnad och "kärlek". Planen och förhoppningen är ju fortfarande att vi i januari -22 fortsätter med WARC ut i Stilla havet. Förstås, finns alternativa planer. Detta är väl det som sägs "krydda" livet. Att man aldrig säkert vet hur det kommer att bli.

Och hur har vi det nu?

(Marie)                                  Matsboda 200511

Den 20/3 tog vi ett snabbt beslut att hitta flygbiljetter hem till Sverige. Anledningen var allt fler begränsningar i vår möjlighet att röra oss i marinan kom slag i slag. När man annonserade att inga mekaniker eller andra arbetare längre skulle tillåtas in på marinan för att utföra arbete förstod vi att arbetet som återstod att göra på Cavatina inte skulle bli gjort på länge. Dessutom beslutade Panama att flygplatsen skulle stängas natten den 22/3. Då fick vi bråttom. Vi hittade biljetter till näst sista flyget på söndagsförmiddagen den 22/3. Men kunde vi lita på att det inte skulle ställas in? Många andra i marinan som försökt flyga hem och köpt biljetter hade återkommit då flygen ställts in. Vi hade kontakt med svenska konsulatet som kunde meddela oss på lördagseftermiddagen att vårt flyg skulle avgå som beräknat. De sista dagarna i Shelter Bay blev hektiska. Båten skulle tvättas med ättika, kläder och textilier skulle vacumpackas. Vi fick hyra en avfuktare av marinan.  Segel skulle tas ned, tampar tvättas, jolle läggas upp på däck och så skulle vi täcka båten. Cavatina var tämligen väl bunkrad för tänkt seglats över Stilla havet. Mycket kunde packas in och kommer att klara av att förvaras men resten fick våra vänner i marinan ta hand om. Med hjälp av våra vänner Austin och Hellen  kunde vi lämna Cavatina och känna oss trygga med att hon nog kommer att ligga bra där vid bryggan. Vi får nu rapporter fråm Austin och Hellen varje vecka så än så länge tycks allt vara bra. Det har varit förbud på att sälja alkohol i Panama så Austin har nu kunnat glädja sig åt den välbunkrade Cavatina.

Resan hem från Panama var lång med många byten, men vi kom hem. Vi flög via Miami, Toronto, London och till sist Skavsta. På  flygplanen från Miama och sedan från Toronta var det sparsamt med passagerare i de stora planen vilket medförde att vi kunde breda ut oss och vila och vi var inte heller så oroliga för att smittas av Covid-19. När vi landade på Heathrow var det nästan öde. En spöklik,  overklig och ödesmättad känsla att gå på en flygplats som tidigare sjudit av liv och rörelse. Överallt fanns skyltar om att hålla avstånd, automater med handsprit och folk vi mötte bar munskydd. På Heathrow blev vi mötta av Janet Gill som seglade med oss från St Lucia till Panama. Hon ville inte att vi skulle använda allmänna kommunikationsmedel utan skjutsade oss till Stanstead. Alla restauranger var stängda så hon bjöd oss också på lunch. Så generöst och vi är verkligeh tacksamma. När vi landade på Skavsta berättade flygkaptenen i högtalaren, att detta var sista flyget för Ryanair till Skavsta. Ja, nog var vi glada över att vara hemma. På flygplatsen möttes vi av Anders bror Lars med fru Lena. De hade kört dit vår bil så att vi kunde köra hem till vårt torp Matsboda. I torpet hade Anders syster Anna-Lena med sin man Christer sett till att handla hem mat till oss. Ja, för nu var det 14 dagars självvald karantän som gällde. Märkligt var att från att vi landade i Sverige var det inga utrop i högtalare, om att hålla avstånd, tvätta händer eller andra uppmaningar till oss om att vara försiktiga. Det tyckte vi också var märkligt. Ja, allt eftersom har ju även livet här i Sverige präglats av uppmaningar om försiktighet även om man inte tagit till lika tuffa åtgärder som många andra länder.

Själva har vi hållt oss friska och försöker vara försiktiga. Vi, som alla andra tycker att det är trist att inte kunna vara med nära och kära, krama om dom och umgås,men det måste vara så nu.Vi vill att alla ska fortsätta att hålla sig friska och då får vi kramas när detta är över. Jag (Marie) arbetar nu 3 dagar i veckan. Det känns bra att kunna vara till hjälp. Visst kan jag känna viss oro för att själv bli smittad men jag är oerhört försiktig och skyddar mig efter konstens alla regler. I övrigt är vi fullt sysselsatta. Anders har arbetat med att röja i skogen, tilläggsisolerat sista väggen på torpet och satt in ny välisolerade fönster. Vi har också planterat potatis och jordgubbar och sått diverse grönsaker. 

Hur blir det nu med Cavatina och fortsatta seglingsdrömmar? Vi har förstås inget svar på det idag. Vi vet ju inte när vi kan  komma tillbaka till Panama nästa gång. Visst känns det oroligt att ha en båt på andra sidan jordklotet och inte kunna komma till den men hon ligger i en trygg och bra marina utanför orkanområde. Vi hoppas att vi ska kunna segla med world ARC nästa år istället och att det då ska vara möjligt att fullfölja vår dröm om att segla i Stilla havet. Skulle det inte vara möjligt finns det många andra fantastiska seglingsområden som i så fall får bli vår nya dröm. Som seglare är man van vid att planer kan behöva ändras.

Lång väntan i Panama

(Marie)

Jag hade hoppats på att denna gång kunna skriva att vi nu är på väg ut mot Stilla havet för att segla mot Galapagos tillsammans med Hasse och Lena. Men så blir det inte. Vår motor är fortfarande inte igång och vi väntar på ytterligare reservdelar från Sverige (injektorer). De kommer troligen i slutet av veckan. Det blir för sent för Hasse o Lena så de lämnar oss den 26 och flyger till Galapagos istället. Själva känner vi oss nu förhoppningsfulla att när väl alla utbytta motordelar är på plats kommer vi ha bättre förutsättningar än de flesta vad gäller motor. Tyvärr har den besättning vi ska hämta upp på Galapagos fått lov att skjuta fram sina av- och hemresedatum. De har inte heller tappat tron på att vi ska få igång motorn. Vi har fått mycket stöd från många vänner, nära o kära under denna tid. Vi påminner oss om att vi är friska, vädret är varmt och vi lever en behaglig tillvaro här i Shelter Bay. Hasse och Lena har varit till stort stöd och glädje under den här jobbiga tiden. Deras semester blev helt annan än den planerade men vi har trevligt tillsammans och gör det bästa av situationen. Lena har lockat med mig på morgonyoga och vattengympa. Vi fixar lite med putsning av båten mm. Tar promenader i regnskogen och tittar på apor, fåglar och växter. Ibland åker vi med gratisbussen till Colon för lite shopping.  Vi har också gjort lite sightseeing i Panama city.  Nästa gång jag skriver hoppas jag att jag skriver att vi har en fungerande motor på Cavatina.

Panama men inte San Blas

(Marie)

Vi lämnade Santa Marta lördagen 22/1 med svag N -NE vind. Nu såg vi fram emot några dagars besök i San Blas ich dess invånare Kyna indianerna. Efter ca 2 timmar med endast ca 2 knops fart beslöt vi oss för att motorsegla. Vi ville ju få så mycket tid som möjligt i San Blas. Vi visste också att vi senast behövde anläbda Shelter Bay marina vid Colon i Panama senast den 28/1. På förmiddagen den 23/1 fick vi mer vind ich beslöt oss för att sätta segel. Anders minskade på motorvarvet och........ motorn stannade och gick inte att starta igen. Inte igen, var vår första tanke. Vi kollade filter som såg bra ut. Finfilter byttes. Kollade om det var vatten i dieseln. Nej. Vi insåg att att vi inte kynde besöka San Blas utan fungerande motor. Vi beslutade att fortsätta mot Shelter Bay. Besvikelsen visste för ett tag inga gränser. Vi såg framför oss att nu fick vi ge upp vår dröm om söderhavet. Janet var en stor tillgång för oss. Hon tog dubbla  vakter för att vi skulle få vila ut och muntrade upp oss så att vi sedan klarade av att resonera på ett mer verklighetsförankrat och positivt sätt. Den fortsatta seglingen hit till Shelter Bay blev myckey fin. Perfekt styrka och rktning. Vi anlände vid 09.30 25/1. Det låg många fraktfartyg ankrade utanför vågbrytarna/infarten till marinan/Panamakanalen men vi lyckades segla in utan större problem. Straxt utanför marinan möttes vi av två jollar som bogserade oss lugnt och fint till bryggan. Det här hade de gjort förut. Vi fick ett fantastiskt fint mottagande ich en mekaniker kom genast till oss för att diskutera kring vad som kan vara orsaken till vårt motorkrångel. Redn nästa dag satte de igång. Ännu är vi inte riktigt på det klara med som orsakat detta men de fixar det. Vi har gjort ren båtbotten ich väntar nu på att Hasse och Lena ska anläbda.

Framme i Santa Marta

(Marie)

Vi lämnade St Lucia med ca 20 knop ostlig vind och ganska höga vågor. Vi som hade planerat att segla ”doublehanded” var plötsligt 5 på båten. Vi hade fått information om förväntad vind och vågor så hela besättningen var förberedd med sjösjukeplåster. Janet Gill från England är en spännande dam i min egen ålder och med erfarenhet från ”blue water” segling sedan tidigare. Cocou och Robin, 22 och 23 år, två franska killar, som nyligen avslutat sina universitetsstudier och som nu har ett delvis sponsrat projekt som bl a innebär att ta sig jorden runt utan att flyga, kan inte så mycket om segling trots att de ändå seglat från Marocko till St Lucia. I och med att vi ganska kraftig vind stor del av seglatsen blev överfarten snabb. Vår besättning gick 3-timmars vakter med mig och Anders som standby. Detta innebar att vi trots allt fick lite mer sömn jämfört med om vi bara varit vi två. Jag tog själv hand om matlagning men besättningen fixade disken. Vi är som alltid angelägna om att det ska vara fin stämning och roligt att vara med oss på Cavatina och det tycks vi ha lyckats med även denna gång.Det är alltid spännande att lära känna nya människor och få ta del av deras liv. Vi var varnade och förberedda på den vindökning som skulle komma sista 10 - 15 sjömilen. Vi tog också del av detta via vhf- radion där båtar som låg före oss rapporterade hur det var. Vi insåg att vi skulle komma att angöra Santa Marta vid 03-tiden i mörkret med vindbyar upp till 46 knop. Vi bestämde oss för att ta in genuan och reva storseglet ännu mer. Det blev en liten ”näsduk” kvar. Detta innebar starkt reducerad fart och istället kunde vi nu segla in i dagsljus. Visst vi fick också känna på den starka vinden och vågorna men det klarade vi och Cavatina fint. Klockan 07.42 lokal tid passerade vi mållinjen.

Santa Marta är en härlig stad med ca 1 miljon invånare. Hamnen ligger vid den gamla, historiska delen av staden. Den grundades av en herre vid namn Bastide 1525. Här som i antagligen i hela Colombia är Simon Bolivar ständigt närvarande. Staden sjuder av liv och musik. Vinden är kraftig och med vindbyar på ca 25 knop i hamnen. Vi hoppas det ska lugna ned sig lite innan vi ska segla vidare den 22/1 till St Blas. Anders och jag är så nöjda och glada. Så härligt att få uppleva detta. Vi börjar lära känna de övriga ARC-båtarnas besättningar. Vi har riktigt roligt ihop. Maten är billigare här och godare. En flaska vin kostar lika mycket som hela måltiden i övrigt. Anders började bli väl långhårig så han passade på att gå till frisören. Det var en en härligt upplevelse, Vi hade mycket skoj som tittade på. Vi fick också smaka det underbara colombianska kaffet. Imorgon ska vi på en två-dagartur till Cartagena. Det ser vi fram emot. Det berättar vi senare.

Imorgon börjar vår seglats med World ARC

(Marie)

Sedan jag skrev sist har så mycket hänt så det blir svårt och komma ihåg allt. Pär, Birgitta, Caroline och Gustaf mönstrade av båten den 28/12. Helt plötsligt blev det väldigt tomt på båten. Så många månader med olika människor på båten, ibland bara 1 ibland 5. Visst kändes det skönt att få rå om sin båt igen men vi saknar också sällskapet och all hjälp med att segla vår Cavatina. Nyårsafton firades på Spinnakers en välkänd strandrestaurang på St Lucia. Vi fick en riktigt rolig kväll tillsammans med våra vänner. Kvällen avslutades med ett enormt fyrverkeri som sköts av mycket nära vår båt. Ja, nu är det 2020. Detta år som vi ser så fram emot. Nu ska vårt stora seglingsäventyr börja. Vi startar med att byta olja i vår generator. Den har gått perfekt ända fram till oljebytet men efter bytet är det tvärstopp. Vad ska vi göra nu? Vi bestämmer oss för att ta hjälp av en duktig mekaniker på ön, Egbert. Vi får hjälp av goda vänner i ARC flottan att få reservdelar från Martinuque. Det var inte lätt att förstå vad som hänt. Det visade sig att det kommit in olja i cylindrarna. Egbert fixade detta och nu fungerar vpr generator på bästa sett igen.  Vi har deltagit i föreläsningar och träffat våra övriga deltagare i World ARC. Vi är övertygade om att detta kommer att bli ett glatt och fint gäng. Spänningen stiger så här dagen innan start. Anders och jag planerade att segla själva till Panama. Helt plötsligt träffar vi två stycken mycket trevliga studenter 22 och 23 år gamla, backpackers, som frågar om de kan få segla med oss. Straxt därefter frågar en brittisk dam på 63 år samma sak. Ja, nu blir vi  helt plötsligt 5 st. Väderrapporten säger att vi får ganska frisk vind och sjö så det känns skönt och vara några fler.

Vi är framme i St Lucia

Gästblog skriven av vår besättning över Atlanten, Mia, Robin och Pär

En fantastisk resa med ARC+, Atlantic Rally for Cruisers, börjar närma sig sitt slut när vi styr rakt mot målet i strålande solsken och 9 m/s ostlig passadvind. Det är sista dagen till havs - torsdag förmiddag den 5 december och vi länsar mot Rodney Bay på Saint Lucia, via Cap Verde. Den 2 november klev vi, Pär, Robin och Mia ombord på Cavatina i Las Palmas hamn. Vi tre skulle nu spendera 40 dagar ombord tillsammans med skepparparet och vi kände oss genast välkomna och snabbt anpassade vi oss till livet som förberedande långseglare med prep, fix och proviantering och däremellan en massa intressanta seminarier och festligheter som ARC+, World Cruising Club ordnat. En vecka senare, den 10 nov defilerade alla 94 båtar i ARC+ ut för start i hyfsat hårda vindar. Vi satte kuttern med revad stor i 15m/s i den kraftigt rullande sjön. Efter att alla hade önskat varandra en god seglats på bryggan och vänner och bekanta kvar i land vinkade farväl från piren stiger adrenalinet... ”Vi tävlar inte” men snart rullar vi in kuttern, rullar ut genuan och ökar farten mot Cap Verde. Många kommer nog att reva mer under eftermiddagen men nu gäller mycket kanvas - en härlig uppvisning av gnistrande segelduk under klarblå himmel och brytande sjö. Första dagen skymmer och vi har hittat rutinerna snabbt. Det blåser 17m/s i puffarna när vi äter i en våldsamt rullande sjö. Lite svalare än väntat under nattvakterna med sjöställsbyxorna på och tekoppen säkert placerad i pedistalen, men det ska snart bli varmare. Vaktschema och kökstjänst har fungerat perfekt. Marie och Mia har tagit varannan dag i pentryt och varannan dag gått in i vaktschemat. Vi äter fantastiskt gott, sover, prickar av vaktschemat, spanar ut över havet, fixar det som behöver åtgärdas, men vi har inte haft några missöden som krävt större reparationer under resans gång. Sex dygn tog första benet till Cap Verde och efter att ha ratat de två första förslagen på bryggplats låg vi sedan tryggt förtöjda i den absolut mest hävande och gungiga hamnen många någonsin upplevt. Vännerna på HR 64:an Sana har ryckt av tre förtöjningstampar och vissa av bryggorna är direkt farliga att gå på men solen skiner, ölen är kall och internetet går varmt i den flytande baren. Det fixas med trasiga segel och beslag, köps mat, bunkras vatten och förbereds för nästa etapp i varenda båt. Vi tar promenader runt stan och åker på en organiserad utflykt runt ön och till dess högsta topp. Spännande att ha varit där! Landet upptäcktes av portugiserna 1460 men är nu självständigt med bara ca 600 tusen innevånare. Mycket fattigt med en min inkomst på 125 euro/mån och 40% av befolkningen är under 15 år. Totalt är det 10 öar där ett par öar längre österut drar till sig en hel del turism, landets egentliga enda inkomstkälla. Vi låg förtöjda på ön Sao Vicente i staden Mindelo, centrum för handel och sjöfart. Ön som är helt uttorkad har i princip inga odlingar eller kreatur. Men det finns bördigare öar med bl a välrenommerade kaffeodlingar på vulkanön Fogo. Den 21 nov kastade vi alla loss på nytt, denna gången var det lite mer lagom med vind runt 10-12 m/s, nordlig sjö och strålande sol. Vi njöt av att se alla båtar och blått hav med karga berg som bakgrund. Nu är vi på gång de (minst) 2090 distansen till Saint Lucia! ... men vi tävlar inte ... Vägval, väderleksrapporter, gribfiler, segelsättning och matbeslut - så har dagar och nätter flutit på och vi vet vid det här laget mycket mer om varandra. Vi har hunnit tänka, koppla av och prata. Vi har sett några delfiner (mer hade varit kul). Framför allt har vi sett blått hav i tusentals olika skepnader. Men var sak har sin tid och nu längtar vi och spanar efter land och blir exalterade när Anders först skriker ”land i sikte”. Vi fick en fantastisk angöring, först en underbar solnedgång när vi närmade oss ön och sedan en dramatiskt vacker rundning av norra udden, Pigeon Island, nu i mörker med massor av ljus i land. Vi anropade ARC folket och efter att vi gått över finish line och klarat av fotograferingen från RIBen i mörkret hittade vi vår bryggplats i den helt skyddade och fina hamnen i Rodney Bay. Vi möttes av fanfarer och välkomstönskningar. Nu har vi fullgjort vår Atlantsegling! Rom Punch och fruktkorg, drinkar hos Avril och Allan på Island Wonderer. och sedan en stilla nattsömn. Utan rull! Det har varit mycket snack och skratt. Cavatina är en ”happy boat”!! Och besättningen önskar skepparparet all lycka och ”fair winds” på den vidare färden via Panama, Galapagos, Marquesas, Fiji och Vanuato eller vart vindarna än må bära under resans vidare färd mot Australien. Robin o Mia reser som planerat hem efter några dagar i hamn och Pär seglar vidare för gemensam jul ombord med delar av familjen som möter upp på Saint Lucia. Vi tre säger ”a million thanks” till Anders och Marie, nya vänner för livet!. Skickat från min iPad

Något om Cavatina

Cavatina är konstruerad för långfärdssegling med till exempel kraftigt dimensionerat skrov och rigg, cutterstag, stark motor och stora tankar.

LOA:  48,6 ft,  14,78 m

Beam:  4,35 m

Draft:  1,88 m

Displacement:  16,5 ton

Total weight:  21 ton.

Utrustning

Rigg: Selden, Rullstor, rullgenoa och cuttersegel Furlex rullsystem

Segel: UK Syversen, Albatross

Segelhantering: Hydraulik och el

Autopilot:  Raymarine, dubbla system

Motor:  Volvo Penta D3 110C,  110hk

Bränsletank:  660 liter

Vattentankar:  920 liter

Watermaker:  Enwa 135 l\tim

Generator:  Fischer Panda  4500 kw

Elsystem:  Mastervolt Masskombi Ultra 3500, 24/12volt. Laddare/Inverter

                   Mastervolt isolationstransformator

                   8 st Gel batterier totalt 960 Amp. 24 volt - 360 Amp,  12 volt - 240 Amp

                   Solpaneler 300 Watt/ 24 volt

Navigation:  Raymarine eS 127, C 98. Navionics, Maxsea, Open cpn

                      Iridium Go  satellittelefon/router. PC.

                      Raymarine Quantum Radar,  AIS

Kommunikation:  SSB radio Icom 710RT,  VHF  Icom 506, Iridium Go

Väderrapport:  Predictwind, Windy, Passageweather. Personlig weatherrouter

Lite bekvämligheter:  Luftkonditionering, tvättmaskin

Förberedelser inför vår segling med ARC+ och World ARC

Hoppas ni kommer att tycka det är spännande och roligt att följa oss på vår blog och ta del om våra upplevelser till hav och land.

Just nu är planering och förberedelser i full gång inför vårt stundande äventyr. Våra planer har utvecklats över tid. Nu spänner vi bågen och tänker oss att segla till Australien. Sedan får vi se. Vi har lärt oss att planer ofta ändras och att det gör det extra spännande och intressant.

Vi ämnar nu kontinuerligt försöka uppdatera och delge er våra erfarenheter och upplevelser av detta vårt äventyr.

Vi avser att lämna Oxelösund den 15/6-2019 för vidare seglats mot Kielkanalen. Vi har gjort denna rutt flera gånger nu så denna gång tänker vi försöka avverka den så snabbt som väder och vind tillåter. Om allt går som vi tänkt beräknar vi att anlända Las Palmas i början av september. Där lämnar vi Cavatina för att resa hem till nära, kära och älgjakt. I början av November är det dags för starten av ARC + som går via Kap Verde till St Lucia i Karibien. Vi kommer att åtminstone ha två besättningsmän med oss på den överfarten. Vi ser fram emot att än en gång få segla över Atlanten. Tredje gången för Anders. Vi tänker att vi ändå har glädje av att vi genomfört denna seglats tidigare vad gäller planering och proviantering.

Att vi väljer att genomföra detta äventyr med ARC beror på våra goda erfarenheter från tidigare rallys vi genomfört i deras regi. Vi har fått mycket goda råd och hjälp såväl inför rallyt som under. Dessutom alla fantastiska vänner och roliga evenemang som berikat oss med oförglömliga upplevelser.

Sjösättning

24/4 var det dags för Cavatina att återvända dit hon hör hemma, dvs i vattnet. De duktiga killarna på Pier 28 genomförde det hela snabbt och säkert. 

Västerås segelservice har under vintern fixat ny stående rigg och kutterstag. Påmastningen blev klar fredagen 3/5. Klockan 12.30 vinkade vi adjö till Västerås och påbörjade färden mot Oxelösund. På morgonen hade vi is på däcket när vi vaknade men när vi lämnade Västerås sken solen som värmde lite i de iskalla vindarna. Vid 17-tiden la vi i ankaret i Herrestaviken nära Mariefred. Värmarna gick för fullt och vi hade det mycket varmt och skönt. Under eftermiddagen hade vi endast mött 2 andra båtar. Det skillnad mot segling på sommaren. Det är något alldeles speciellt att vistas i skärgården så här på våren.

Klockan 09.00 lämnade vi Herrestaviken. Vi fick broöppning ich slussning i Sldertälje vid 11 och sedan var vi ute i saltsjön. Även denna dag kände vi oss tämligen ensamma. Mötte endast 2 båtar. Soligt, svag vind, mestadels nordlig, kallt. Vi gick för motor hela dagen. Vi ankrade vid 17.30-tiden i vår favoritflad på Ringsö. Kvällen och nästkommande morgon var helt fantastiska men fortfarande krävdes rikligt med kläder. Sista sträckan tillryggalades å ca 2 timmar och nu ligger hon där i Oxelösund. Nu återstår att montera en bimini, sätta dit nya livflotten och jollen. Det börjar dra ihop sig. Snart är det 15/6😃

Det börjar dra ihop sig....

Nu ligger vi i Fiskehamnen i Oxelösund. Vi fixar och ordnar inför snart stundande avresa.Mycket har fungerat hur bra som helst men visst, allt går inte på räls. Biminin och livflotten är monterad utan problem. Elkablar (som alla vet inte alltid så enkelt att dra i en båt) har nu dragits. Hailer och akterbelysning får nu ström. Vår nya Highfieldjolle hänger nu i sina dävertar därbak. Vi har gått igenom våra stuvutrymmen, dokumenterat och gått igenom att vi har de reservdelar som behövs och var de är placerade. I förra veckan stötte vi dock på en oönskad situation. Vi fick ett konstigt larm när vi larmade på båten innan vi skulle åka hem. Det hade vi aldrig hört tidigare. En koll i kölsvinet avslöjade att vi hade onödigt mycket vatten där. Snabb kontroll, sött eller salt? Salt !! Nu började detektivarbetet.😉Varifrån kommer detta? Länge trodde vi att det var läckage vid dyvikan. Vi talade med varvet om de kunde de hjälpa oss att lyfta Cavatina. Jodå, vid lunch tisdagen 21/5 skulle gå bra. Under tiden var det bara att gå skift på båten och länspumpa med regelbundet intervall. Anders funderade några varv till och sedan hittade han  läckaget som kom av att slangar till luftkonditioneringen togs bort i samband med vinterförvaringen och inte sattes tillbaka innan sjösättning. Felet avhjälpt. Frid och fröjd. Båten är nu lika torr som den alltid varit tidigare. Vilken lättnad. Vi har också funnit att vår ankarvinsch 17 år gammal bör få gå i pension så nu väntar vi på att den nya ska komma så att vi kan montera den. Vi har också ny 100 m lång ankarkätting som skall hämtas och monteras. Vi hade tidigare 60 meter kätting och till det 40 meter ankartamp. Det kunde vi läsa oss till i ARCpärmen att det var att be om problem. Koraller har en tendens att snabbt nöta sönder tamp. Ja, det är mycket att planera, fixa och tänka på.

Ska man lämna sitt hem enlängreperiod  är det en hel praktiska saker som måste vara lösta på hemmaplan. E-fakturor och autogiro hjälper till att ha koll på ekonomin. Syskon och barn hjälper oss att titta till hus. (Underbart att de finns). Något att vara tacksam för är att så mycket kan lösas via nätet.

Nu längtar vi efter att få släppa tamparna

(Marie)

5 juni blev sista arbetsdagen, nu är jag officiellt pensionär. Känns märkligt, måste  vara något lurt? Jo men visst så måste nog många fler än jag känna. En god vän sa att det tar ett år. Nu ser jag med stor spänning och mycket pirr fram mot detta år. Om en vecka lämnar vi Oxelösund för att börja vår resa och äventyr. Givetvis så kommer inte allt vara ”klart”, men det blir det väl aldrig så det kommer inte hindra avfärden. Flera goda vänner har tittat förbi och önskat oss god tur.  Jeanette och Fredrik på Bushpoint tog sig tid och hälsa på oss. Härligt att träffas. De har nyligen kommit hem efter att ha seglat i Colombia, Panama, St Blas mfl ställen. De har nu Bushpoint i Rio Dulce i Guatemala. Vi fick värdefulla sjökort att lägga in i OpenCPN. det tackar vi för❤️. Ett annat kärt möte var med vår första gemensamma båt, High Noon. Paret som köpte henne vårdar henne väl och hon ser nästan ut som ny. Nu är vi hemma i vårt torp för att fixa det sista inför avfärden. Tvätta, städa, frissan och en siste familjeträff.

Vill ni se Cavatina, har ni tid och lust blir vi glada om ni kommer och vinkar av oss 15/6 kl 13.

Nu är vi på väg😀

(Marie)

Klockan 13.30 vinkade vi adjö till vår familj och alla fina vänner som samlats för att önska oss lycka till. Tänk att så många kom. Det kändes fantastiskt att nu var det dags att segla iväg, så mycket planering och arbete som nu skall ge frukt. Solen sken och det var varmt. Inte så mycket vind så vår första dag blev det inte mycket segling. Vi skålade för Kejsaren och bad om goda vindar och tur på vår färd sedan la vi i ankaret i fladen på Risö.

Vi vaknade efter en god natts sömn till en rofylld underbar morgon. Fixade med jolle och utombordare och gjode  därefter ”jungfruturen” med vår nya jolle. Den fick mer än godkänt. Planar nästan med oss båda. Lämnade Risö vid 11-tiden och seglade sakta (4,8knop) i 3 m/s. Svängde in till våra goda vänner Lasse och Marianne på Kättilö för en fika. Nu är klockan snart 21 och vi går för motor och tänker ta natthamn i Båtsviken, straxt norr om Kårö. En fantastisk första dag.

Utklippan

(Marie)

Första veckan har nu passerat. Vi har det så bra. Vi har haft varmt och soligt. Vinden har varierat i styrka men mestadels svag och tyvärr mitt i näbben. Vi har varit i Borgholm och träffat vår vän Bill på Fajan. Där träffade vi ett par, Göran och Pia, på Erianhe en HR43. Från Borgholm gick vi till Kalmar och fick en trevlig kväll tillsammans ned min gamla väninna Suss. Efter det bestämde vi att tillbringa midsommar i Kristianopel. Här återsåg vi Erianhe. Vi hade en mycket trevlig midsommar tillsammans. Kristiansopel är en mycket charmig plats där rosorna och andra fantastiska blommor spred väldoft och och glädje. På natten tog vi en svängom till ett osannolikt coverband. Toppenbra, vilket tempo och så medryckande. Idag har vi seglat vidare i en svag ostlig, vind, 22 nm till Utklippan. Här är så vackert. Planen är att fortsätta mot Klintholm i Danmark.

Sol, vindar och hav

Vi är nu i Brunsbuettel sedan tre dagar. Vi lär bli kvar åtminstone fram till torsdag. Det blåser kraftiga västliga vindar som gör det mindre trevligt att gå ut i Elve och Nordsjön i. Vi har ju inte bråttom.

Från Kristianopel gick vi till Utklippan som alltid en magisk plsts. Efter en natt fortsatte vi 130 nm till Klintholm. Efter att vi rundade Sandhammaren blev sjön besvärlig och vi fick vinden rakt akterligt. Detblwv en tröttsam nattsegling men så skönt när vi kom fram 04.30 på morgonen. Vi stannade några dagar i Klintholm och väntade på bättre vind. Vi firade också vår 10-åriga bröllopsdag. Vi gick vidare bed 106 nm till Kiel/Holtenau. Vi lade oss utanpå en annan Hallberg Rassy 43, s/y Zappa, där Tor och Ingeborg fanns.De skall också segla med ARC+. Vi har tillsammans nu gått till Brunnsbuettel.

Trafik i Brunsbuettel

Vlieland

(Marie)

Förhoppningen att skriva ett stycke om var vi är och hur vi har det en gång i veckan har tyvärr redan kommit på skam. Det är och har varit svårt att få bra internetuppkoppling. Vi har nu kommit till Vlieland, en av de holländska frisiska öarna. Vi har varit här förut och denna ö är en favorit i repris. Vi har blivit sinkade av att väder och vind inte riktigt varit till vår fördel. Sedan vi var i Brunsbuettel har det varit västliga vindar som varit allt för kraftiga. Det har därför blivit alltför mycket motorgång för att vi ska bli nöjda. I Cuxhaven låg vi hela 6 nätter innan vi fortsatte till Nordeney. För motor. Då kände vi oss lite trötta.  Den 12/6 fick vi äntligen nordvästlig vind mellan 5 -10 m/s. Vi lämnade därför Nordeney på eftermiddagen och vi fick en härlig seglats över natten hit till Vlieland. Vi hoppas nu att vi skall få lite mer tur med värme, vindriktning och vindstyrka. Vi mår bra och jag passar på att öva på tvärflöjt och Anders spelar på keyboard. Vi träffar nya och gamla vänner på vägen. I Cuxhaven mötte vi Barbro och Magnus på Zephyr, som vi träffade första gången när de kom simmande till vår båt på Bequei. Vi har nu också sällskap av ett tyskt par, Natalia och Jochen på s/y Caroline. De ska också segla med ARC+. 

Dramatik i IJmuiden

(Anders)

Efter 60 nautiska mil från Vlieland med en del segling och en del motorgång närmar vi oss hamnen i Ijmuiden. Drar ner varvtalet och ska runda de sista farledsmarkeringarna då stannar motorn!! Startförsök men helt dött. Nu är det lite bråttom. Ska vi kasta i ankaret eller försöka segla in i hamnen. Lite sent att hinns få upp seglen så vi anropar en tysk båt som kommer efter oss. Vi ger honom en lina och får bogsering in i hamnen. Han måste förstås släppa linan och nu ska vi hitta en plats och samtidigt försöka minska farten utan motor. Vi snurrade runt i hamnbassängen och stannade längs med pontonbryggan. Det gick bra inga skador på någon annan båt eller vår egen.

Nu börjar felsökningen men i bakhuvudet vet man att det sannolikt är luft i bränslesystemet eller igensatta filter och kanske dieselbakterier orsakat av bioprodukter tillsatta i bränslet. Ett stort problem för båt- och fartygsmotorer, traktorer mm.

Morgonen därpå börjar felsökningen. Jodå filtren var delvis igensatta och det fanns bakterier och andra föroreningar i tanken men inte så mycket som vi befarade. Vi skulle nog inte behöva suga ur 500 liter diesel.

Vacumsugning av tanken och alla ledningar även till elverket och därefter tryckluftsblåsning och några av ledningarna var helt blockerade. Rengöring av filterhus. Efter luftning av systemet så startade motorn och går nu precis som den ska.

Lärdom

Motorn har varit något trögstartad men gått bra. Under några dagar hade vi haft ganska grov sjö och jag tyckte att den lät lite annorlunda. Borde ha skiftat över till det andra grovfiltret och kollat det första. Vi tar bottenprov i tanken men handpumpen är kanske inte tillräckligt stark. Använd vacuumsugen! Kontrollera och byt filter regelbundet och kanske oftare än tidigare. Undvik om möjligt diesel med tillsatt biomedel. Såna här nödlägen kan bli mycket farliga och kanske livshotande om det inträffar på fel plats.

Scheveningen och Zeebrugge

(Marie)

Efter en jobbig upplevelse i IJmuiden var jag nöjd med att vi ändå fick ordning på vår motor. Och att om nu detta skulle hända så var det ändå tur att det hände här.Särskilt som vindarna fortsätter att komma från sydväst. Antingen för starka vindar eller för svaga. Den 17/7 är de tämligen svaga, så det blir järngenuan, som nu är i fint skick, som får tjänstgöra. Vi har varit i Scheveningen förut. Hamnen ligger mitt inne i byn/staden, vilket är ganska charmigt. Varje kväll så fylldes hamnen till bristningsgränsen med båtar. Alla fick dock plats. Passade på att tvätta då vädret var varmt och soligt. Nu åkte shortsen på. Härligt! Vi studerar ivrigt väderprognoserna med förhoppningen att få bra seglingsvindar. Det visar sig att det vore bäst att lämna Scheveningen , trots motorgång, annars skulle vi få vänta flera dagar innan det skulle bli möjligt att fortsätta. Så trots motorgång, så fortsatte vi mot Zeebrugge den 19/7. Hade god fart med hjälp av stark medström. Hamnen här i Zeebrugge är fin och välordnad. Givetvis passade vi igår kväll (20/7) på att gå ut och äta Moules frites. Var ska man passa på att äta det om inte i Belgien? Igår hade vi regn och åska men idag är det varmt och soligt. Idag firar Belgien sin nationaldag, men vi märker inte av det särskilt mycket. Anders har ägnat större delen av dagen med att byta vattenkran på toaletten i förpiken. Jag passade på att göra en cykeltur😁! Livet är rättvist. Imorgon planerar vi att ägna oss åt sight seeing. Brugge sägs vara en vacker medeltida stadvärd att besöka. Det ser vi fram emot. 

Vi tror och hoppas lämna Zeebrugge på tisdag och segla till Dunkerque för att dagen därpå fortsätta över Engelska kanalen till Dover. 

I England ja,ja

(Marie)

Vi kunde kunde korsa Engelska kanalen från Zeebrugge och kom till Dover den 23/7. Det är en alldeles speciell känsla när de Vita klipporna börjar skönjas. Mycket trafik i kanalen att hålla koll på, men det fungerade bra. Vi har hittintills ingen större lycka med vindarna, men kunde stundvis segla, varvat med motorsegling. Det var varmr och skönt i Dover. Vi passade där på att äta lunch på Cullins yard. Detta är en mycket speciell restaurang som vi lärde känna redan förra gången vi var här. Ser till en början ut som om man kommit in på en bakgård med en massa märkliga skyltar och träfigurer. Vi jämför detta ställe med Kutens på Fårö. Vi fortsatte den 25/7 till Brighton. Motorgång hela vägen 65 nm. Så trist. På kvällen fick vi besök av min gamla väninna Jane. Sist vi sågs var för 5 år sedan då vi kom förbi med ”lilla” Cavatina. Trots att det var länge sedan kändes det som igår. På natten kom regnet och höll i en bit in på dagen. Inte så varmt heller. Det blev en del proviantering, annars en lugn och vilsam dag. Enda fram till Brighton har vi haft sällskap med S/Y Caroline men nu vinkade vi adjö till dom då de gick vidare till Chichester för lite reparationer och vi seglade vidare i regnet till Portsmouth. Här har vi idag besökt museet D-Day story. Mycket intressant. Båda Anders och jag trivs i England och det är tur att vi har det så bra här, nu när vi har sådan otur med vindarna. Imorgon planerar vi att segla till Poole. Kommer  bli kvar där några dagar, då ett nytt lågtryck är på väg in med kulingvindar...... men sen så. Håll tummarna för att vi ska få ett bra ”väderfönster” för att korsa Bisqaya.

Det gäller att vara flexibel

(Marie)

Stor del av vår tid ägnas åt att studera väderprognoser. Vi diskuterar och jämför  och hoppas. Hoppet grusas. Ny kuling och rakt emot, samt bökig sjö. Vad gör man då? Tittar igen och försöker tänka ut nya lösningar för att komma vidare. Ibland känns det lite trist, men vi har det ju ändå bra, så varför hänga läpp. Efter Portsmouth seglade vi vidare till Poole. Vi hade hört att detta skulle kunna vara en trevlig plats. Vi väntade en ny kuling så vi ville ligga bra. Ja, vad ska vi säga om Poole. Sämsta hamnen vi gästat hittills och dyrast. Vi fick ligga i en liten hamn nära färjeterminalen. Marinan låg mitt i ett industriområde och var särdeles trist. För att komma in till själva Poole fick vi promenera ca 1 km, (vilket i och för sig inte var till någon skada), men själva Poole var inte någon charmig stad. Vi lämnade Poole så snart vi fick en möjlighet. Fick en dags härlig segling till Weymoth. Detta var också Anders födelsedag. Weymoth är däremot en mycket trevlig stad. Marinan ligger utmed stadskajen. Vi fick samma plats som när vi var här 2014. På kvällen firade vi Anders med en härligt middag och gott vin på en av Weymouth restauranger. Dagen därpå hälsade en gammal god vän till Anders på oss från tiden han bodde i England. Vi lämnade Weymouth 3/8 och seglade vidare till Dartmouth. Vi fick en härlig slör och med tidvattenströmmen med oss nästan hela tiden. Toppfart på 10,5 knop nåddes. Vi fick också påhälsning av delfiner vid två separata tillfällen. Tänk så glad men blir av deras lek i båtens bogsvall. Dartmouth är oerhört charmigt och vi har fin plats i Darthavens marina. Nu väntar vi egentligen ”bara” på bra vind och väder för att korsa Bisqaya. Ser ingen direkt möjlighet närmaste veckan men vi vet ju att det kan ändra sig.

Kuling i Falmouth

(Marie)

Sedan 8/8 befinner vi oss i Falmouth. Här har vi också varit förut, 2014. Då var våra vänner Bosse och Annika med oss för att för att segla med över till Camaret sur mer i Frankrike. Vädret var lite 😉 bättre då  jämfört med denna gång. En ny kraftig kuling från sydväst har dragit förbi under helgen. Det är trots detta ändå härligt att vara här. Vi är i gott sällskap med flera andra båtar som nu, precis som vi, väntar på ett ”väderfönster” för att kunna korsa Bisqaya eller Engelska kanalen till Camaret/Brest. Det har också varit festligheter här i Falmouth eftersom Falmouth sailing week startar. Ja, så tränar jag på min tvärflöjt och kan berätta att jag nu kan spela Björnen sover😁. Anders spelar ofta på sitt keyboard. Han kan ju lite fler musikstycken än Björnen sover 😉. Nu är vi tämligen säkra på att vi kan gå till Camaret imorgon bitti. Vi har ca 130 sjömil dit och räknar med att det tar oss ca 18 timmar. Tyvärr kommer vi att anlända på efternatten men det ska nog gå bra det med. Idag har jag förberett mat som är lätt att äta och värma. Chili con carne. Det blev en stor sats så nu konserverar jag 4 måltider i vår tryckkokare. Mina konserver är dessutom mycket godare än de man köper. Tänk att denna kastrull  blev än så bra investeringen. 

Vi seglar vidare

(Marie)

Vi seglade, som planerat från Falmouth 12/8, och styrde mot Camaret sur mer. Vi hade glädjen att få en fin segling. Lite stökig sjö med vågor på ca 1,7 m. Vind från NW-W, mellan 7 - 10 m/s.Vi hade förberett oss med att använda sjösjukeplåster så vi klarade av det utan större besvär. Vi kom fram till Camaret vid 04.30 på morgonen efter 18 timmar och 133 sjömil. Vi hade en snittfart på 7,4 knop.  Vi var lite trötta och ville inte gå in i hamnen i mörkret, så vi svajankrade utanför piren. Vi hade sällskap av delfiner vid flera olika tillfällen vilket alltid gör oss glada. Camaret är en charmig liten stad i Bretange. Vi var här senast 2014. Vi väntade då på lämpligt väder för att korsa Bisqaya i 9 dagar. Nu var det åter dags att vänta in ett ”väderfönster” . Camaret är inte något tråkigt ställe att göra det på. Vi gjorde flera långa vandringar i den vackra och dramatiska naturen och studerade lämningar från 2:a världskriget i form av skyttevärn, bunkrar och bombkratrar. Crepes och Moules stod förstås på menyn. Vi träffade många trevliga människor på övriga båtar i hamnen som liksom vi inväntade ”de rätta vindarna”. Bor man på en båt med begränsat utrymme innebär det ett ständigt plockande, städande och underhåll. Vi håller oss sysselsatta.

Tisdagen 20/8 bedömde vi att nu var det dags för att korsa Bisqaya. Enligt väderprognosen skulle vi få dåligt med vind första dygnet men sedan skulle det bli bättre. Tyvärr fick vi kraftig dyning att tampas med. Vi försökte att minska rullandet men lyckades inte riktigt så bra med det. Svårt med plattläns och kraftig dyning i sidan. Solen sken och vi var ändå glada att nu skulle vi snart vara i A Coruna. Vi fick ofta besök av delfiner. Den märkligaste upplevelsen var dock ca 20 sjömil innan vi nådde fram till kontinentalsockeln. Här såg vi en stor mängd delfiner, troligen jagade de fisk. Så långt vi såg omkring oss hoppade och simmade delfiner, säkert hundratals. Den synen glömmer vi aldrig. Vi upplever att det finns mycket fler delfiner nu jämfört med 2014. Dag två ökade vinden stadigt och förstås vågor och dyning. Det blev ganska tröttande. Vi tog tretimmarsvakter och det fungerade riktigt bra. Segla var omöjligt men framåt andra natten fick vi  bättre vindvinkel och vindstyrkor. Vi kände dock att vi inte riktigt orkade sätta segel under de ganska svåra förutsättningar. Ca 40 - 30 sjömil innan Coruna hade vi täta vindbyar på ca 15-18 m/s. Då gick det riktigt fort. När vi nådde fram till Spaniens nordvästra hörn lade sig både vind och vågor och vi kunde tämligen bekvämt segla in till Coruna vid 9.00-tiden på morgonen, efter exakt 48 timmar och 345 sjömil. När vi kom till marinan blev vi välkomnade av personalen i marinan som kom ihåg oss från tiden vi var där 2014-15. Det värmde.

Vi tycker väldigt mycket om A Coruna då vi tillbringat mycket tid här med vår förra båt. Vi  passade på att besöka favoritrestauranger men bestämde att nu ville fortsätta vidare. Vi tankade diesel och lämnad Coruna idag 24/8 och seglade till Ria Camarina. Vi anlände till Camarinas 16.30 i strålande solsken efter 48 sjömil. Tyvärr en hel del motorgång då vi hade vind mellan SW - NW, mellan 2-4 m/s. Förra gången vi seglade här såg vi inte så mycket av den omtalat vackra naturen i de spanska riorna. Denna gång fick vi istället fantastiskt väder och sikt. Så oerhört vackert. Påminner mycket om Norrlandskusten.

Rior i Galicien och portvin i Porto

(Marie)

Vi lämnade A Coruna efter endast två dagar. Nu är vi ivriga att komma vidare. Vi seglade till Ria Camarinas  (47 nm) och lade till i den lilla pittoreska byn med samma namn. Förra gången vi var här var det blåsigt och dimmigt. Denna gång fick vi fantastiskt väder, soligt och varmt. Nu förstod vi hur vackert det kan vara i Galiciens Rior som kan liknas vid vår Norrländska kust och Norska fjordar. I Camarinas är man duktig på att knyppla och säljer vackra knypplade spetsar. Dagen därpå (25/8) seglade vi vidare till nästa Ria, Ria Muros. Muros är en mycket gammal stad från 1100-talet och mycket välbevarad. Tillhör UNESCOS historiska världsarv alltsedan 1970. Vi var så glada över att få uppleva detta. Mindre glada åt spanjorernas vana att äta sent på kvällarna. Mycket trevlig marina och service av hamnkapten. 

Dagen därpå lämnade vi Muros och seglade mot Baiona. Efter ett par timmar dog vinden ut och vi fick lov att sätta igång motorn. Vi upplevde då oljud och vibrationer som vi inte kände igen. Anders drog på gasen och då släppte något och det lät ”nästan” så som vi var vana vid att det skulle låta. Efter 43 nm var vi framme i vackra Baiona. Vi stannade här i två nätter. Kvällen innan avfärd bestämde vi att inspektera vår propeller med undervattenkamera. Då såg vi att det satt fast tamp runt propelleraxeln. Vi fick snabbt hjälp av en dykare som skar bort tampen. Kostade ”bara” 80 Euro. Vi har inte kunnat se att vi skulle ha gått på något nät eller hummertina så när och hur detta kom i vår propeller kan vi bara gissa. Skönt att kniven på propelleraxeln ändå gjort sitt jobb. Ett av skälen till att vi valt att gå kortare distanser och bara dagtid har varit för att kunna undvika alla fiskeredskap som finns utanför kusten. 

Morgonen 28/8 var lite dimmig men inte värre än att vi hade tillräcklig sikt för att segla vidare till Porto. Det var i princip ingen vind alls så det blev motorgång hela vägen, 66 nm. Att ta sig in i Dourofloden var i sig ett litet äventyr då vi gick in i motström. I marina Douro hade våra vänner, Janne och Kate på Solit bokat plats åt oss. Glatt återseende. I hamnen fanns också gamla OSK vänner Elisabeth och Kaarina på Tootiki. Dagen därpå hade Solit ordnat en heldagsutflykt med tåg och flodbåt utmed Dourodalen. En underbar utflyckt som vi aldrig glömmer. Nästkommande dag passade vi på att prova portvin på olika portvinshus som får sina druvor från Duorodalen. Marinan ligger mittemot själva Porto. På den här sidan heter staden Gaia. Nära marinan finns en charmig ”fiskeby” med många restauranger med stora kolgrillar på gatorna, med mest lokalbefolkning som gäster. En hörlig atmosfär. Vi kan verkligen rekommendera Porto som resmål.

Vi beräknar att lämna Port om några dagar för att gå direkt mot Lissabon. Där ska vi plocka upp våra vänner Janne, Patrik och Bosse. De ska segla med oss över till Kanarieöarma. Mer om det senare.

Kanarieöarna nästa

(Marie)

Vi lämnade Porto som vi blev mycket förtjusta i och gick mot Lisabon. Vi gick ut mot 100-meters kurvan till natten för att undvika fiskeredskap och hummertinor. På natten fick vi motorproblem och seglade  enbart. Vi sökte genast upp en Volvomekaniker vid framkomsten i Cascais för att få hjälp. Han kunde snabbt med hjälp av sin dator konstatatera ett fel på en sensor i EVF-systemet. Vi fick snabb hjälp och vi kunde i sällskap med Bosse, Janne och Patrik lämna Lisabon. Det är nu mycket varm och man söker helst skuggan. Första stoppet blev Sines men vi fortsatte nästa morgon till Lagos. Mycket dåligt med vind gjorde att vi gick hela sträckan för motor och inte tog sikte mot Kanarieöarna. Här i Lagos har vi träffat min ungdomsväninna Lenas bror och svägerska, Håkan och Helena på Nike. Vi har fått många fina tips och råd och en mycket trevlig kväll tillsammans. Vi hoppas på fler tillfällen. Imorgon bitti är det dags för avsegling mot Lanzarote.

Mot Lanzarote men nej vi tar Porto Santo och Madeira istället!

Anders skriver.

Efter att ha seglat ett dygn med kurs mot Lanzarote så avtog vinden kraftigt och vred till platt läns men fortfarande med akterlig sjö. Vi gippade oss fram men det var ingen trevlig segling. Men måste vi gå till Lanzarote? Nej besättningen var enig om att lägga om kursen mot Porto Santo istället. Vi räknade med ca 400 nM kvar och en fin halvvind/slör med 14-18 knops vind. Vi fick sol och klarblå himmel med fullmåne på natten och måttlig sjö.

Vi kom fram på förmiddagen till Porto Santo där vi var 2015. Marinan var fullbelagd så vi  bestämde oss för att ankra utanför den fina beachen invid marinan.

Då händer det! Motorn stannar igen och vill inte starta. Då förstår vi att nu har vi ingen motor som fungerar. Vi har fortfarande bakterier i dieseln och bränsletillförseln är strypt.

Vi har i alla fall elverket och solpanelerna som ger oss tillräckligt med ström. Nu var frågan om vi kunde få hjälp i Porta Santo med att tömma tankarna på all diesel ca 350 liter, och rena alla ledningar och filter eller var vi tvugna att segla till Madeira? Våra vänner Allan och Avril låg på Madeira och hade kontaktat en Volvo Penta agent som verkade ha kompetens och utrustning för jobbet. Vi fick också ett förslag från Marinan i Porto Santo men kunde konstatera att erfarenheten var mycket begränsad så vi bestämde oss för att segla till Quinta do Lorde på Madeira.

Vi drog upp ankaret nästa morgon utan motor. För säkerhets skull använde vi jollen för att styra båten lite eftersom det kan vara svårt att segla loss från ankringsplatsen. Segling till Madeira i mycket svaga eller obefintliga vindar var lite påfrestande. På slutet surrade vi jollen på babords sida och kunde ”köra” i 2-3 knop. Marinan visste om vårt problem så vi fick bogsering in i Marinan. Den vänliga mannen i ribben körde alldeles för fort och förstod nog inte att det är mycket svårt att få stopp på en 21 ton tung båt!! Lite kalabalik men allt ordnade sig utan skador på andra båtar, Cavatina eller någon person.

Nu är all diesel urpumpad. Ledningar, filter mm rengjorda ytterligare en gång. Tyvärr var inte detta tillräckligt. Spridarna måste tas med hem till Sverige för renovering och högtryckspumpen kontrolleras så båten blir kvar här till omkring 22 oktober. Renovering i Portugal skulle tydligen ta längre tid än i Sverige. Långseglare måste ha mycket tålamod.

Hur som helst är Quinta do Lorde Marina och Madeira trevligt. Vi har varit här tidigare men i nästa vecka åker vi hem i ca 3 veckor

Hemma för älgjakt och för att krama nära och kära

(Marie)

Vi har nu varit hemma i Sverige sedan den 25/9. Det ena utesluter  det andra. Det var härligt att komma hem till vårt lilla torp i skogen. Vi vaknade första morgonen till en härlig solig morgon med fantastiska höstfärger. Luften svalare och lite krispigare att andas. Det har varit full fart för oss båda hela tiden vi varit hemma. Vi började med en väns 70-årsfest. Här träffade vi samtidigt många av våra vänner. Vi hade en toppenkväll med mycket dans. Ja, vi var trötta och hade träningsvärk  dagen efter men absolut värt det. Sedan fyllde sonen Sebastian 30 år. Åter igen förundras man. Kan det vara möjligt? 2800 kg 52 cm lång då och världen sötaste små fötter ( idag strl 48). Jag har också passat på att arbeta i 2veckor. Så roligt som omväxling. Nu är det bara en vecka kvar till dess vi far tillbaka till Madeira/Cavatina. Nu längtar vi tillbaks till vår båt, solen och värmen. Ja, allra mest till vårt stundande äventyr. Anders har varit lika upptagen med att sköta skog, förbereda, planera och fixa det sista  inför vår seglats. Injektorer och bränslepump är kontrollerade och felfria (puh). Tid är bokad med  volvomekaniker på Madeira när vi kommer tillbaka för att ”sparka igång” det hela. Under tiden här hemma har vi också träffat våra kommande besättningar Som ska segla med oss på olika delsträckor. Det känns som det kommer att bli riktigt bra och roligt med alla dessa människor. Tänk att det ändå finns så många som precis som vi drömmer om att få göra en sådan här resa. På måndag börjar älgjakten som är något Anders ser fram emot med stor glädje. Vi har sett en hel del älgar och hjortar de här veckorna vi varit hemma. Vi får se om de kan sin almanacka och håller sig undan på måndag. 19/10 reser vi tillbaka till Cavatina. Vi är lyckligt lottade som har möjlighet att få vara friska och kunna göra detta.

Det finns ingen video

Kommentarer

Jättekul att ni är ombord igen!
Ser fram emot era beskrivningar av kommande äventyr och upplevelser.
”Segla ut och se glad ut”.
Och Zappa minns vi väl.
Hälsar
Birgitta & Pär

Hej! Fint att se att båten är OK. Och att ni är flexibla. Det blir bäst så. Koncentrera sig på det man kan göra, inte på det man inte kan. Ska följa er med stort intresse.
Kram
Lillemor

Kul o läsa! Försökte ringa er båda några gånger igår 21/6, men det funkade inte..
Ha de så himla bra nu på er båda.
Kram
/stefan

Hej
Ja världen är ju ställd på ”paus” i många fall. Det känns ju bra att ni trots allt har fått ett ok pausläge för både er och båt. Håll er friska och fortsätt planera för drömresan.// Göran o Pia

Fint höra från er, att ni fixat allt och är klara för avfärd nästa säsong. Tyvärr är ju inte resten av världen ship shape men kanske bättre med en omstart utan stress. See you back at the ranch, kram!

Klart ni håller drömmen levande. Vet att ni inte ger upp så lätt.. Bara o komma igen. Hoppas vi kan se er i Katrineholm eller Nyköping inom kort.. Kram från mig o Tessan o vovven Charlie.

Hej, en olycka kommer sällan ensam. Mkt tråkigt att ni fastnade i Panama. Men positivt att ni ser möjligheter att fortsätta nästa år. Hoppas ni kan trassla er hem i denna konstiga värld. // Göran Pia

Hej Vänner, Tråkigt att läsa om alla era problem med att komma iväg. Men fantastiskt glädjande att ni håller drömmen igång tills nästa gång. Välkommen hem när ni väl kommer.

Hej,
Vi anar att ni fastnat lite pga av motorproblem. Mkt tråkigt, hoppas att tillvaron ändå är njutbar och motorproblemen snart är lösta. Vi håller ett öga på er...
Ha det gott. // Pia o Göran

Kul att följa er och hoppas motor fixet löser sig snart! Vi är tillbaka i Carvoeiro efter några dagars skidåkning i Sierra Nevada! "Samma planet skilda världar" ;) Kram M&B

Oh Marie and Anders see you are still in Shelter Bay and found your blog hope you soon get the engine fixed !! Best wishes Helen & Chris

Hi Nellie and Chris
Yes we are still in Shelter Bay. We had to tell the yard that we don’t have confidence in the mechanic who is working on the engine. We have now a plan. On our way next week

spännande läsning
"kör försiktigt"
Hälsar Maries farbror

Fantastiks fin bild på er. Tog frissan för mycket av Anders hår? därav hatten. Ha det från ett evigt regnigt Båstad.

Snygg va!?

Hej! Kul att läsa om ert äventyr! Vi följer er med spänning från ett grått och regnigt Sverige, ingen vinter i Sthlms-trakten! Om ett par veckor åker vi till Sälen hoppas att snön ligger kvar !

God Jul önskar vi er också! Vi firar en vit jul i Åre med barn o barnbarn🌲🤶🎅🏻 Pia o Göran

Bra jobbat nu önskar vi er en fin vistelse i Karibien innan nästa etapp! Kram till er alla ! Pia o Göran

Fint jobbat och bra placering. Njut av Karibien, mat och dryck:) //Göran och Pia

Bra kämpat! Tänk på o ha mycket segel uppe så blir det stabilare o mindre rullning.
Stort lycka till på överfarten nu.. Följer er noga på Yellowbrick. Kram från kusin Stefan.

Bra jobbat⛵️ Vi följer er med spänning lycka till med överfarten! Pia o Göran

Lycka till! Tänker på er och ert äventyr.
Kram Inger

Vi håller tummarna för att ni får en fin överfart till St:Lucia med labra vindar och fina vågor-Härligt!!!
Hälsar
Micke & Lotta

Hej, skönt att ni hittat motorfelet. Glöm inte det där ”lilla extra” när ni bunkrar. Hoppas ni får en fin överfart, vi kommer att följa er.
Göran o Pia. S/Y Erianhe

Ha en riktigt härlig seglats! Önskar Hasse & Lena

Stort lycka till på havet! Hälsar S/Y SeaBee